Mission accomplished

Skrevs den 24 augusti 2016

Så sitter jag här söndag kväll, dagen efter ytterligare en Ironman. Och det är en lite annorlunda känsla idag mot tidigare gånger. En oro och en stor tomhet. Men samtidigt inser jag att det måste bli så här. Jag stod på startlinjen igår med skador som kanske inte är så lämpliga när man ska köra en Ironman. Kroppen måste få läka lite nu. Så för första gången på fem år står jag inte på inregistreringen för nästa års tävling.

Men vi backar bandet lite innan vi ser framåt. Lördagens Ironman var ”a walk in the park” om jag jämför med mina tidigare lopp. Ett helt stilla Kalmarsund, ingen vind och en behaglig temperatur. Jag ska fatta mig kort eftersom ni kan läsa massor om loppet i Facebookinlägg och andra bloggar – berättelserna är rätt lika varandra.

Jag kände att den inledande simningen hade gått riktigt bra – tills jag kollade på klockan och såg att det tog ungefär lika lång tid som vanligt: 1 timme och 40 minuter, vilket är tio minuter sämre än målsättningen. Cyklingen rullade däremot på bra, och tiden blev fina 5:05. Löpningen kändes också helt OK och maratonloppet slutade på 4:04.

Detta gjorde en totaltid på 10:58. Målet att gå under elva timmar var alltså nått! Men det var nära att det sket sig. När jag kom in i stan och hade två kilometer kvar skulle jag pussa mina underbara döttrar men de vägrade, de bara skrek ”spring allt vad du kan pappa, så kommer du under elva!” Jag trodde nämligen att det var kört, men jag pinnade på och gjorde mina två snabbaste kilometertider efter 40 kilometers löpning. Det fanns nog med andra ord lite mer att ge den här gången. Pigg och glad kom jag i mål, och så här dagen efter känns kroppen oförskämt bra. Se målgångsfilmen här.

Men nu har jag alltså definitivt tagit beslutet att inte köra Kalmar Ironman 2017. Jag har genomfört sex fulldistanstävlingar på fem år plus några halvdistans. Jag är helt enkelt nöjd, och jag tror tävlingarna har fyllt ett mångfasetterat syfte. När jag började min resa hade kilona lagts på i lagom takt under åren och vågen stod på 112 kilo. Jag levde ett liv som bestod av representationer och många middagar. Och jag kände att det ”inte var jag”. Det här kunde inte vara meningen med livet. Så jag tog ett beslut att förändra mitt liv och ge livet en annan innebörd. Något som skulle påverka såväl mig själv som min omgivning.

Idag står vågen på 92 kilo, jag är otroligt medveten om hur jag behandlar min kropp. Jag tackar nej till alkohol (vin till maten räknas inte), och träning och välmående är en stor del av mitt liv såväl psykiskt som fysiskt (det finns ett starkt samband). Och jag har framför allt fått många andra att följa mitt exempel.

Jag vill tro – och vet av alla mejl jag får – att jag förändrat livet för många, och att väldigt många av de som står på startlinjen till Kalmar Ironman gör det för att ”kan Pontuz så kan jag”. När jag nu vet att det är så kan jag backa lite. Jag har fyllt ett större syfte än mitt eget självbefinnande.

Jag har också, i och med mina Ironman på hemmaplan, fått känna en otrolig värme och kärlek från människor jag känner, och kanske framför allt från människor jag inte känner. Jante är som bortblåst och jag kan vara en ambassadör för påståendet att man omsluts av uppskattning och värme i Kalmar. Tack, alla ni som stöttat längs banan, via mejl och på annat sätt uppmuntrat mig på min resa! Min tacksamhet till er alla är oändligt stor.

För att dämpa den tomhet och oro jag nu känner så ska jag sätta upp nya mål och ge mig på nya utmaningar. Jag är inte hundra procent säker på vad det blir. Att det blir någon kortare Ironman är nog rätt klart, men det måste finnas något annat häftigt att sätta tänderna i. Och vem vet vad som händer när det är dags att anmäla sig till Kalmar Ironman 2018…

Ännu en gång: stort tack till er alla!