När paniken slog till

Skrevs den 21 mars 2018

Visst har du precis som jag ibland sagt: ”konstigt att det måste hända något för att man ska tänka till och ta vara på livet”? Just det citatet blev mer verkligt än någonsin i helgen.

Med väldigt kort varsel blev vi tvungna att ta oss till Mallorca för ett stort byggmöte som skulle gå av stapeln måndag morgon. Så det blev till att snabbt ge sig ut på nätet för att hitta flygstolar, och jag hittade den perfekta rutten för att minimera frånvaron hemifrån och samtidigt kunna pricka in mötet. Utresa från Kastrup sent (20.15) och hem tidigt tisdag morgon – perfekt.

Hemresan med Norwegian var det inget konstigt med. Och i första läget reflekterade vi inte heller över utresan med Primera Air. På lördagseftermiddagen när vi satt i bilen mot Kastrup ringde det dock ett lettiskt telefonnummer på min mobil, men jag svarade inte eftersom jag fick dåliga vibbar.

Vi kom fram till Kastrup i god tid och kunde lufsa runt lite innan det var dags att boarda långt bort i en del av flygplatsen som måste ligga halvvägs till Köpenhamn. Inte nog med att gaten låg i en avkrok, dessutom mötte vi knappt en själ på vägen dit.

När det var dags att borda så nekades jag plötsligt att gå ombord trots att vi var incheckade och klara. Planet var överbokat med 25(!) personer. Enligt den något för kaxige, på armen strajpade, hormonstinne gatechefen hade den lettiska flygbolagsledningen försökt nå mig för att erbjuda oss en flight på söndagen plus viss kompensation (det förklarade det missade samtalet på mobilen).

Nu hade ju jag inte gjort någon deal med flygbolaget så jag förväntade mig att få gå ombord då vi till och med hade fått våra platser på planet – vem skulle annars ha dessa? Jag gav mig inte utan höjde rösten… något, utan att vare sig tappa engelskan eller humöret. Efter en lång tuppfäktning kom vi ombord. MEN det ångrade vi snabbt då jag insåg att jag inte ens visste att Lettland hade ett huvudkontor för flygbolag. Nu har de det och standarden var exakt vad jag kunde förvänta mig. I flygplansgången stod 15 personer när jag kom in i planet – det saknades platser.

Vi fick dock våra. Personalen var tårögd, folk förbannade och det var allmänt kaos. Jag såg mig omkring och insåg att planet måste ha medverkat i andra världskriget. I gången hängde fem stycken typ VIC64:or; madrasserade tevemonitorer likt de ”Plex” Pettersson hade framför sig när han kommenterade Ingemar Stenmark i slutet av 70-talet.

Efter 40 minuters tumult vobblade vi i alla fall ut på startbanan och motorerna rusade som en Epatraktor som fått sockerbitar i bränsletanken. Vi skakade loss från landningsbanan, steg och sjönk och steg igen. Jag hann snabbt skicka iväg ett sms till barnen för att berätta att jag älskar dem innan jag tappade täckningen . Och det är nu som tusen tankar for genom huvudet. Rubrikerna seglade upp i mitt huvud när de intervjuar de som blev kvar i avgångshallen men skulle varit på planet… uuh.

Vi landade i alla fall i Palma kring midnatt, nöjda över att alla delar satt ihop på kroppen och att de var samlade på ett och samma ställe och inte utspridda över Öresund.

Söndag morgon när jag vaknade sken solen, jag hade fått ”godmorgon” från döttrarna och allt var precis stilla i trädgården. Det blev en stund av tacksamhet. Tacksamhet för livet, familjen, vännerna, arbetskamraterna, det jag åstadkommit och det som ligger framför mig i livet. Tänk att det nästan måste hända något för att man ska tänka till. Fånga dagen, mina vänner… och undvik flygbolag med lettisk koppling.