Bloggen

Roliga möten och anonyma brev

Skrevs den 12 november 2014

I min vardag möter jag som ni förstår många olika människor; glada, ledsna, intressanta, arga, bittra, folk som behöver hjälp, folk som vill tacka och så vidare. Den här veckan har innehållit rätt många sådana möten.

Jag hade förmånen att gästas av Amelia Adamo på vår välgörenhetsgala i torsdags. En kväll som inbringade ytterligare 50 000 till det barnhem vi driver i Tanzania – tack alla ni som kom! Efter galan hade jag förmånen att äta en bit mat på tu man hand med Amelia. En fantastisk kvinna på många sätt. Det kändes som om jag under några timmar fick ta del av alla samlade frågespalter från alla hennes tidningar samtidigt. Inga blygsamheter där inte.

Jag har dessutom fått sitta ner med en ung företagare, en underbar person som verkligen kämpar för sin verksamhet. Personen i fråga vet egentligen själv vad som krävs, men behöver lite stöd och hjälp med fokus och framför allt med att måla upp sin väg till målet – ett mål som måste preciseras. Jag vet att det kommer gå strålande bra och jag kommer vara med där hela vägen om det behövs.

Jag har också stött på personer som inte är så smarta. Att skriva anonyma hälsningar på svarspost vi skickat ut men missa att det var adresserad reklam är inte så begåvat. Vi såg alltså vem som skrivit meddelandet och det gjorde oss mer än förvånande. Adressen var finaste gatan i stan, personen är välkänd och var tydligen i stort behov av hjälp på många plan…inte minst med handstilen.

Vidare har jag stött på en person i chefsposition som beter sig oerhört illa mot andra företagare, mot oss och mot tidigare anställda på hans eget företag. Han får härja fritt helt utan repressalier, trots ägarnas vetskap. Jag funderar på vad det säger om ägarna i fråga – delar de hans värderingar? Ägarnas värderingar brukar ju spegla företagets värderingar, och jag är rädd att det är så även i det här fallet.

Jag har också stött på högt uppsatta personer i Kalmar som inte förstår ordet ”konfidentiellt”. Tidningarna ringer och har fått ta del av information som jag bara har delgett en person. Jag var väldigt tydlig med att det var just ”konfidentiellt”. Så var det med den sekretessen.

Usch vad negativt det blev. De allra flesta vi träffar är ju glada, goa, och härliga människor. Men just förra veckan dök alla avarterna upp samtidigt. Men dem glömmer vi nu. De är luft och får sitta kvar och må dåligt på den egna kammaren. En kammare vi stänger dörren till, vrider om låset och kastar nyckeln.

Det som i alla fall är kul är att det kommit lite ny statistik, och den gör i alla fall mig och mina medarbetare fantastsikt lyckliga – stort tack till alla ni som ger oss förtroendet att sälja er bostäder. Vi är stolta och ödmjuka över att ni är så många.

Snart är det helg och då går kosan mot Västerås – dags för discodans med äldsta dottern. Pappa-dotter timmar som är guld värda.

Var rädda om er så hörs vi nästa vecka igen/Pontuz

s namnsignatur