Tårfyllt farväl

Skrevs den 10 juni 2014

Vissa veckor kan det vara svårt att få ihop en blogg, medan jag andra veckor – som denna – inte vet hur jag ska få med allt. Så jag tror vi börjar i nutid och går bakåt. I veckan som gått har vi haft en liten sommaravslutning på kontoret. Ett vanligt år stänger vi en dag och åker iväg på något trevligt ställe, men i år fanns inte det på vår världskarta. Det är så många bostadssäljare som har det goda omdömet att anlita oss, så det fick bli några timmar torsdag seneftermiddag istället.

Jag samlade ihop gänget på kontoret. Målet var hemligt, det enda de visste var att de skulle ha riktigt oömma kläder på sig. Vi åkte till ”Landet Hoppas”, det vill säga Kalmartravet. Det var dags att kora kontorets bästa travkusk. Vi blev väl mottagna av Malin, Tim, Tommy och Kenneth. Hästarna radades upp. Jag borde väl anat att hästen Ludde, som jag valde, inte skulle vara lika vass som någon som hette Lamborghini. Men vilken känsla det var – jag har kört motocross, banracing, rallybilar, Formel3-bil med mera, men det här var mäktigare. Med ett litet fingerdrag svarade hästen direkt. Otroligt mäktigt – vilken utväxling! Efter fyra heat stod Mia som segrare, inte helt oväntat med just Lamborghini vid sin sida. Grattis, Mia!

(Alex in action)

Förra helgen var det då dags för mitt första maratonlopp – alltså ”bara” maraton, inte triathlon. Jag och Peak-Jonas tog bilen till Storstaden i fredags och hade fantastiskt trevligt ända fram till klockan tolv på lördagen. Det var nämligen då starten gick. Normalt så pratar, skrattar och stimmar vi när vi är ute och springer våra långrundor. I lördags var det inte så. Bägge kände sig hängiga och inte alls ”där”. Vi hade tänkte hålla ett för oss rätt behagligt tempo, men det blev allt annat än behagligt. Efter 30 kilometer, på Västerbron, så fick en av oss stanna och mata fåglarna. Tyvärr med mat som redan var tuggad och svald en gång. Usch! Men efter några minuter var vi på väg igen och tog oss de sista 12 kilometrarna till Stadion och målgången. Långsammare än tänkt, 3 timmar och 53 minuter, men vi kom i mål.

Det enda positiva var att vi bägge två var pigga och fräscha efter loppet och dagarna därpå. Och det var viktigt eftersom det nu i veckan har varit träning som vanligt, bland annat premiärsimningen utomhus i lördags – jag och Boxer-Henke simmade ett par kilometer vid Ekö. Härligt – ja, vattentemperaturen alltså. Att simma blir däremot aldrig härligt i min värld, det är mer en kamp för överlevnad.

Att driva företag är för det allra mesta fantastiskt – i alla fall med mina härliga medarbetare. Men ibland blir det känslosamt jobbigt. Den första jag anställde när jag startade företaget var Eva-Karin. Hon har jobbat hos mig i 18 år och vi har bägge sagt många gånger att vi blivit som två syskon. Att ha fått se Eva-Karins resa har varit ett privilegium. Hon har gått från fotbolls- och frisbee-tjejen som kokade kaffe till att bli en ledstjärna inom företaget. Hon har de senare åren byggt upp en av Sveriges mest effektiva och framgångsrika bostadsrättavdelningar hos oss, där Åsa ingått och där Alex och Mia kompletterat. Längtan till hemtrakterna (Edsbyn) i norr har dock under senare år blivit allt starkare hos Eva-Karin. Och i höstas beslutade hon att hon nu till våren skulle packa släden och spänna fast renarna på samma sätt som hon en gång anlände till Kalmar – det var dags att vända hemåt och skapa en framtid när hon nu startar eget tillsammans med sin bror. Jag vill med dessa rader tacka Eva-Karin för allt du gjort för företaget, för bostadsrättsmarknaden i Kalmar och för den fantastiska bostadsrättgrupp du har format hos oss. Och framför allt så vill jag tacka för att du funnits vid min sida i 18 år – alltid lojal, alltid innovativ och alltid med en svårslagen vinnarinstinkt. All kärlek till dig och ett stort lycka till med din nya utmaning! Och blir det för kallt där uppe så finns det alltid värme och en plats att vända åter till hos oss.

Jag torkar bort en tår och ser fram mot en ny vecka.

Allt gott/Pontuz