Två sidor av krisen

Skrevs den 18 september 2012

Jag går längsmed strandpromenaden Leof, Nikis. Caféerna avlöser varandra. Uppklädda och snygga ungdomar sitter uppradade. På dagen hade fasaderna en dyster framtoning men nu börjar ljuset falla och det som var glåmigt och slitet på dagen färgsätts nu, och vi kunde befinna oss i vilken europeisk metropol som helst.

Det slår mig att caféer och restauranger ligger väldigt långt fram designmässigt. Men var är då krisen? Jag befinner mig i Thessaloniki, Greklands näst största stad. (Åtminstone i Grekland - eftersom Melbourne har över två miljoner greker så halkar Thessaloniki ner på listan. Över tio miljoner greker har emigrerat och finns utspridda över världen.)
Jag har blivit förvarnad om att jag ikväll ska få uppleva något som inte går att beskriva. Jag är här med min goda vän Mike som just fyllt 40 år och som hedrat mig med att ta med mig till områden där han och de flesta andra Kalmargreker har sitt ursprung. Ikväll ska vi gå på Bouzoukia.
Vi anländer till ett slags inomhusarena, där den ena fina bilen efter den andra glider fram mot entrén, och uppklädda och stiliga människor gör entré. Vi har bord nära scenen och jag uppskattar att över ett par tusen människor är här. Ett hav av grekiska stjärnor äntrar scenen och bygger uppstämningen fram till att den stora stjärnan Antonis Remos uppträder.
Det är då allt händer. Sällskapen invid scenen beställer in fat med nejlikor som kastas mot artisten för att visa uppskattning. Jag överdriver inte om jag säger att de som satt framför mig beställde in hundra laddningar. Artisten stod med nejlikor till knäna och publiken var i fullständig extas - samtidigt som landet befinner sig i sin största kris i mannaminne.
Ska jag bli skrämd eller fascinerad? Jag kan skrämmas av att överklassen bränner otroliga summor på att köpa nejlikor som kastas på en artist. Men jag måste också fascineras över den glädje och de känslor som finns på arenan. Till syvende och sist så gör ju folk vad de vill med sina pengar, någonstans är de intjänade och nu kommer de in i systemet igen. Bättre att det konsumeras än att det inte gör det. Utan konsumtion kommer Grekland aldrig ur krisen. Jag tror mer det är ett systemfel i toppen som satt Grekland i en ohållbar sits.
Söndag morgon fick jag se ett annat Grekland. Vi körde den nybyggda motorvägen upp mot Grevena och bergsbyarna däromkring. Ett oerhört vackert landskap som påminner om vårt svenska fjällandskap. Vi sitter ner och pratar med Mikes släktingar och jag får en annan bild som kontrast till det jag upplevde kvällen innan. En uppgivenhet och en oro inför vad som ska hända med landet, ungdomarna och hela systemet.
Att Grekland har stora problem syns generellt i folks uppgivna ögon.
Det som trots allt ger mig hopp är den gästvänlighet, den medmänsklighet och kärlek jag möter uppe i byarna kring Grevena. Jag möter starka familjeband och jag tas emot som en i familjen. Man är mån om "värdskapet" och det kanske är därför många greker uppskattas ute i världen och röner stor framgång i många andra länder.
Tack Mike för oförglömliga och fantastiska dagar! Jag har haft privilegiet att få se ett Grekland som många aldrig har eller kommer att få uppleva.

Ny vecka - nya utmaningar!