Varför? Därför!

Skrevs den 15 oktober 2014

Klockan ringer tidigt denna lördagsmorgon, precis som alla lördagsmorgnar. Hösten har anlänt så det är fortfarande mörkt – solen har precis börjat kämpa sig upp där långt bortom Ölands landskapssiluett.

Tassar tyst ut i köket och försöker smyga ihop en frukost utan att väcka någon. Byter flanell mot kompression, ledigt mot tight, grå raggsockor mot lättviktsskor i neonfärger, sängens värme mot morgontimmens fuktiga och lite råa morgonkyla. Klockan börjar närma sig sju och jag börjar närma mig mötesplatsen för dagens långdistanspass.

Samma upplägg varje lördag, samma uppställning varje lördag, samma tankar varje lördag… varför? Dimman ligger tjock över ett stilla Kalmarsund, det vatten vi följer varv efter varv på skogsslingan. Glädjen att träffas ger svaret på frågan varför. För glädjen, kamratskapet, känslan av att göra saker tillsammans. Muskler, morgonstela av dagliga träningspass, försöker säga ifrån. Jag försöker beklaga mig men får dåligt gehör. Kilometertempot blinkar fram på klockans display och avslöjar dagsformen. Samtalet pågår hela tiden. Ämnen med en härlig vidd: minnen, träningsupplägg, mat, helgens planer, tråkigheter, föräldrar, minnen, affärer och allt däremellan. Fjärde varvets första halva avklarad – vi närmar oss 20 kilometers löpning. Min tunga kropp känns ännu tyngre. Jag hör Peak-Jonas och Duracell-Johans samtal men deltar inte längre själv. Duktiga löpare har syre att tala. Jag – som är en kenyans motsats – måste spara på detsamma. Utan att någon säger något höjs tempot… precis som varje lördag. Jag grimaserar, de två framför mig pratar mindre. Solen är uppe och tempot likaså. Möter bekanta och samlar luft för att tjoa ”gomorron”. Sista lilla backen uppför, jag ser bilarna, det vänder nerför, benen slappnar av. Vi ger varandra ”high-five”, snoret rinner, kroppen ryker. Vi är överens om att detta är en bra start på helgen.

Sträcker försiktigt stela muskler. Säger ”hej då”. Passerar bageriet. Köper frallor till långfrukosten. Sätter nyckeln i låset hemma. Hör fnitter från sovrummet. Yngsta dottern är vaken. ”Pappa du ser trött ut”. Klockan är strax efter nio och min helg kan börja.

Jag hoppas att John Fitzgerald Kennedy (1917-1963) hade rätt: ”En god fysik är inte bara den viktigaste faktorn för en frisk kropp, den lägger även grunden för den dynamiska och kreativa intellektuella aktiviteten.”

Var rädda om er!